Den ledsenheten

Ser på ett program på tv om ett helt fantastiskt äldreboende. Så glada gamlingar och personal som verkligen gjorde allt för de gamla. 

Jag sitter och njuter av bilderna de visar och stämningen och kommunikationen mellan de gamla och personalen. 80-90-åringar som verkar så härliga! 
Men sen plötsligt börjar mina tårar rinna och jag känner mig så sorgsen. 

Sorgsen för jag börjar tänka på mamma som gick bort i vintras. Mamma som bara blev 74. Som hade det så tufft sista månaderna innan hjärtat till slut sa stopp. 

Kroppen som slogs ut av en felmedicinering. Värktabletter som en läkare skrev ut som inte funkade ihop med hennes hjärtmedicin. Njurar som slutade fungera och alla värden var katastrofala  och vi trodde det var slut. Men hon repade sig och fick komma hem. 

Sem började komplikationer och hon blev inlagd igen. Men vi trodde hela tiden att hon skulle bli bra. Pappa som anlitade hantverkare för att bygga om badrummet så att hon skulle kunna komma in med rullstol eller rullator. 

Men plötsligt så var det slut. Hon fick aldrig komma hem och se badrummet. Så mitt i allt med dödsfallet så hade pappa hantverkare hemma i huset.
Det var så tufft. 

Och plötsligt sitter jag och gråter hejdlöst. Saknaden av mamma är så stor. Hon var den jag ringde till om allt. Så många gånger jag tänkt att – ”det här måste jag berätta”…men hon finns ju inte kvar. 

Och så tungt det varit att se pappa i sån massiv sorg. De som varit gifta i 54 år och gjort allt tillsammans. 

Och det finns ju fortfarande så mycket jag vill säga till henne. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s