Oops…

Hehe jag var tvungen att hjälpa min pappa lite med Facebook häromdagen. 

Han är sån att han knappt vågar klicka gilla ens när vi ”barn” skrivet nåt eller lägger upp nån bild. 

Och han blir bekymrad när han får en vänförfrågan för han vet inte vad han ska göra. Sen råkar han istället lägga till främmande människor som vänner utan att han vet om det. 
Men nu upptäckte jag i mitt flöde att det stod att han gillade en dejtingsida. Och det får han väl göra men jag tror verkligen inte att han var medveten om detta och känner jag pappa rätt så skulle han absolut inte vilja att sånt skulle synas utåt. 
Och mycket riktigt, han hade ingen koll på att han hade ”gillat” den sidan hahaha. 
Så då ville han att jag skulle hjälpa honom att se om det fanns andra sidor han råkat klicka på som han inte hade koll på. Och det var några stycken som han ville jag skulle plocka bort som han inte förstod hur det kunnat bli så. 
Haha inte lätt att vara 78 och ha lite stora fingrar och kolla fejjan på sin iPad ;) 

Annonser

Fin-söndag

Åkte till Halmstad i söndags och träffade en väninna från gymnasietiden. Käkade brunch och pratade i 3,5 timme.

Tänk att vissa personer kan man bara ta vid och prata hur lätt som helst med fastän det går flera år mellan varven.

Vi blev väldigt tighta under de två åren på gymnasiet och hade kontakt efteråt ett tag. Nåt år eller så. Men sen rann det ut i sanden då vi bodde för långt ifrån varandra. För några år sedan tänkte jag väldigt mycket på henne och funderade på hur jag skulle leta rätt på henne. 

Men så plötsligt fick jag ett sms där det var hon som hörde av sig.  Där gick jag och tänkte på henne och så fanns hon plötsligt där i min mobil! 
Så nu har vi försökt träffas några gånger, men det var nog snart två år sen senast. 

Men så fantastiskt fin stund vi hade och pratade om allt som händer i våra liv.

Och vi kan skämta och skratta och samtidigt prata allvarliga saker och samtalet bara rullar på hur lätt som helst. 

Så himla fint! 

Den ledsenheten

Ser på ett program på tv om ett helt fantastiskt äldreboende. Så glada gamlingar och personal som verkligen gjorde allt för de gamla. 

Jag sitter och njuter av bilderna de visar och stämningen och kommunikationen mellan de gamla och personalen. 80-90-åringar som verkar så härliga! 
Men sen plötsligt börjar mina tårar rinna och jag känner mig så sorgsen. 

Sorgsen för jag börjar tänka på mamma som gick bort i vintras. Mamma som bara blev 74. Som hade det så tufft sista månaderna innan hjärtat till slut sa stopp. 

Kroppen som slogs ut av en felmedicinering. Värktabletter som en läkare skrev ut som inte funkade ihop med hennes hjärtmedicin. Njurar som slutade fungera och alla värden var katastrofala  och vi trodde det var slut. Men hon repade sig och fick komma hem. 

Sem började komplikationer och hon blev inlagd igen. Men vi trodde hela tiden att hon skulle bli bra. Pappa som anlitade hantverkare för att bygga om badrummet så att hon skulle kunna komma in med rullstol eller rullator. 

Men plötsligt så var det slut. Hon fick aldrig komma hem och se badrummet. Så mitt i allt med dödsfallet så hade pappa hantverkare hemma i huset.
Det var så tufft. 

Och plötsligt sitter jag och gråter hejdlöst. Saknaden av mamma är så stor. Hon var den jag ringde till om allt. Så många gånger jag tänkt att – ”det här måste jag berätta”…men hon finns ju inte kvar. 

Och så tungt det varit att se pappa i sån massiv sorg. De som varit gifta i 54 år och gjort allt tillsammans. 

Och det finns ju fortfarande så mycket jag vill säga till henne.